Reply

Jag har en teori som jag sitter och funderar lite på och som deprimerad skiten ur mig.

Som det säkert framgått så har jag en viss läggning åt det depressiva hållet. När jag gick på gymnasiet så började jag äta antidepressiva (paroxetin). Jag inbillar mig nu att dom gav mig lite lätt håravfall som jag associerade med att jag skulle bli flint.

I julas, efter 10 år på antidepressiva, så slutade jag rakt av med dom. Ingen bra idé. Ännu sämre att börja tugga finasteride. Sen gjorde tjejen slut med mig, jag fick nya antidepressiva som gjorde mig sjukt ångestfylld. Började alltså med dom samtidigt jag slutade med finasterid. Gick på dom nya antidepp en månad, sen fick morsan en hjärtinfarkt. Nya tabletter, ny ångest. Utsättningssymptom från dom gamla och insättningsymptom på dom nya. Ännu ett tablettbyte, enda polaren i sttan flyttade. Kommentar om att jag tappat skitmycket hår – började med finasteride igen. Dessutom kedjerökt hela perioden för att dämpa ångesten (vet att det blir tvärtom men cigg har ju den sjuka effekten). Så nu har jag precis börjat med samma tabletter igen som jag gick på i 10 år. Vrålångest och sömnlöshet.

Kortfattat: min teori är att jag alltså fick lite håravfall från medicinen (och rökningen) i 10 år. När jag sen slutade åkte kroppen på en chock, chocken blev värre av allt ovan nämnda, och gjorde att mitt hår flög av. För allt hände verkligen på några veckor. Kan det vara så att jag har ett mild genetisk håravfall och att resten är nån slags telogen eller androgen effluvium? Det är vad jag hoppas för glatta livet men samtidigt är jag skräckslagen över hur mitt hår kommer att reagera när jag slutat med finasterid sista gången. Tappar jag samma mängd igen så är jag verkligen totalflint.