Reply

Ok jag ska försöka skriva lite och beskriva hur jag ser på saker med just håravfall. Är extremt dålig på att skriva, men gör mitt bästa. Borde egentligen skapa en enskild tråd för just detta ämne men det känns som att tråden ändå börjar luta lite åt detta hållet och efter att jag har läst kommentarerna så känner jag att jag vill skriva av mig. Tack till er som orkar läsa igenom.

Detta är endast vad JAG tycker, och jag respekterar vad andra tycker och tror om håravfall. Jag har brottats med MPB i ca 3 år nu och jag har fått en ganska bra uppfattning om vad jag tycker.

Kort om mig: 18årig grabb från Örebro, börjat tappa hår redan när jag var 15.

Säger detta en gång till innan jag drar igång, detta är endast mina åsikter.

Alla som lider av håravfall har samma önskan – att få tillbaka sitt hår. Vad som skiljer sig mellan folk är hur gärna. Många klarar sig väldigt bra även fast de tappar hår, de mår fortfarande kanske dåligt över de men ingenting som styr deras liv. De tycker andra saker är viktigare helt enkelt.

Jag är en utav de där allt fokus ligger på mitt hår(Tyvärr, kan man tycka). Det finns ingenting och har aldrig funnits något som har slagit mig så hårt som håravfall. Sedan den dagen jag insåg att jag lider av MPB(usch, hatar de där tre bokstäverna) så har jag börjar se på livet annorlunda. Allting blev annorlunda. Man började inse att andra människor är flintskalliga, inte för att de tycker att de är snyggt, utan för att de faktiskt inte har något hår. Detta är någonting som jag aldrig tidigare tänkt på och jag minns en lärare jag hade när man var sisådär 10-11 år och han var väldigt ung och helt kal på huvudet, kanske 25år. Jag minns att han visade oss elever ett foto när han själv gick i skolan och då hade en bäver på huvudet och vi tyckte det var så konstigt att han hade “klippt sitt hår så kort”. Tanken hade liksom aldrig slagit oss att han en gång i tiden hade hår på huvudet.

Men sak samma, inget konstigt med det. Han passade som flint.

Nu i efterhand tänker jag ganska ofta på de där. Hur jobbigt de måste ha varit får honom. Även fast han har klarat sig väldigt bra, så måste det fortfarande varit väldigt jobbigt.

Hursomhelst så började jag studera min hårlinje extremt noga då det vikarna som började dö ut först. Sedan har hjässan börjat ge upp striden mot MPB(..uhh) också. Det var väl då nån gång jag började med big3 (precis fyllt 17år). Att äta finasterid redan vid 17års kan inte vara många som har gjort. Undrar om man är bland de första egentligen.

Folk som säger “Men lilla du, alla dina andra positiva egenskaper! Tappa lite hår är inget farligt” är små demoner i mina ögon. Men det är ju inte deras fel direkt, de vet ju absolut ingenting. Fan spelar det för roll om jag är bra på Golf om jag inte trivs med mig själv? För att kunna trivas med något annat måste man trivas med sig själv. Det är som att slåss med enbart ett svärd i en strid där dina motståndare har pistoler – du kanske är bra på att strida men du kommer inte långt med ditt svärd.

Jag vill inte byta klädstil, jag vill inte få stora muskler eller bli en astronout. Vinna 1 000 000 kr på triss vill jag inte heller. Jag Vill ha hår på huvudet, jag vill få tillbaka mitt självförtroende och börja må bra igen – på riktigt. Trodde Aldrig någonsin att hår betyder så här mycket, men det gör det. Det sägs att för att kunna lösa någonting måste man veta vad problemet är. Problemet här är Håravfall och det finns ingen annan lösning, FÖR MIG, än att få tillbaka håret.

“Gå till en psykolog, de kan hjälpa dig att tänka rätt!” Tänka rätt. Hur då, att jag ska lära trivas med mig själv fast jag Egentligen inte gör det. De vill att jag ska leva under en falsk uppfattning om mig själv, nej tack.

Det finns väldigt många saker som jag fortfarande älskar att göra, springa i skogen på sommaren, åka snowboard på vintern och bara vara ute i början av våren. Åh, jag älskar våren. Känslan av att sommaren är på väg och allt känns så rätt… Förutom att jag fortfarande tappar hår.

Min största önskan, uppenbarligen, är att få tillbaka mitt hår. Jag ber inte om någon NW0 perfekt african hairline, utan en kalufs som mina vänner har. De har ingen aning om hur lyckliga de Borde vara, tyvärr, och det är väl faktiskt det enda som MPB-offer(..) inser. Och, hur mycket jag ens hatar att säga detta, så har MPB faktiskt åstadkommit en bra grej. Att jag har fått en helt ny syn på saker och ting. Jag har blivit väldigt generös och problem som tidigare var “värsta grejen” är ingenting längre. Att få IG på ett prov, att mitt älskade husdjur har dött eller min cykel snodd. Såna saker är inte lika farliga längre nu när man har någonting så här grovt att jämföra med. MPB är den ondaste anden av de ondaste.

Nu är jag ingen sån kille som går runt med brat frillor eller något, har aldrig gjort det och kommer aldrig göra det. Använder ingen vax, gele, ingenting.

En annan som betyder 0 är om andra tycker att jag “PASSAR” i snaggar hår eller liknande. Jag vet att JAG inte trivs med snaggat, och det är det som räknas. Inte vad andra tycker.

Jag har 1 extremt stor mur i mitt liv. Lyckas jag riva denna mur, så blir jag fri. Jag hoppas varje dag att finasteriden och minoxidilen en dag ska ge mig det resultat som behagar mig. Kanske blir jag världens lyckligaste då och jag vet att jag aldrig kommer ge upp – om man ger upp, hur ska man då lyckas? Såna saker som självmord etc. är INGEN lösning. Det blir bara värre, det är jag övertygad om.

Aldrig kommer jag bruka alkohol, tobak eller nån drog. Aldrig ska jag ge mig in i en ny relation. Inte så länge MPB har övertaget. En dag, kanske jag vinner.