Reply

Det är väl rimligt att anta att det stora flertalet använder Finas utan att uppleva några bieffekter. Det utesluter inte att man ändå har drabbats. Hur man upplever en sådan situation är ju subjektivt, mycket beroende av vilka spratt psyket spelar.

Sanningen är snarast att ALLA drabbas av mer eller mindre effekter från medicineringen. Det ligger ju i hela konceptet. Ett sådan kraftig påverkan av DHT bildandet passerar inte obemärkt i kroppen.

Egentligen inget konstigt med det, då vi har en rad kraftiga mediciner som i stort alltid ger biverkningar av olika grad. Man använder dessa i syfte att motverka allvarliga sjukdomstillstånd och då är bieffekter av underordnad betydelse. Att använda en receptbelagd medicin som är avsedd för ett cancertillstånd – med medföljande bieffekter, är försvarbart, just i syfte att motverka cancer i prostatan – men ALDRIG för att endast stoppa ett håravfall !!

Vi har några klienter hos oss som ätit Propecia/Finasterid i 7-8 år och därmed hyggligt klarat sitt hår. Nu hjälper inte denna medicinering längre och håret faller av. Uppenbarligen avtar effekten efter en längre tids användande. Egentligen är ju det inte så konstigt det heller. Kroppen tenderar att svara sämre och sämre på vad vi än stoppar i oss. Frågan är då om det var värt att ta dessa risker. Finns ju dessutom, som påpekats i denna tråd, effekter som verkar uppstå EFTER man slutat med medicinen.

Det finns efterstudier på användare av Finas/Propecia där man konstaterat att 5% av brukarna slutar p.g.a bieffekter. Lägger man då till den okända procent som fortsätter trots upplevda bieffekter blir siffran ännu högre. Dessutom kan man utgå från att ingen av de som använder medicinen mot prostata förstoring slutar på grund av bieffekter. Detta antyder att en ansenligt

högre andel än de påstådda 1% har fått bieffekter. Vi kanske snarare pratar 20% gissningsvis – men återigen – det inget konstigt med sådana siffror. Många mediciner ger bieffekter i ännu högre grad.

“Whyatt”: att avfärda oräkneliga vittnesmål som “lösryckta rykten” tycker jag är att skjuta över målet. Vi vet historiskt att den s.k vetenskapen i dessa sammanhang oftast ligger långt efter verkligheten. I hur många fall har man inte just p.g.a vittnesmål till slut nödgas ompröva läkemedel och till slut förbjuda användandet av dessa. Neurosedyn-målet för många år sedan är väl ett av de mest flagranta exempel på hur pålitlig den s.k vetenskapen är.