-
oja, käkade finas och fick biverkningar, körde även minoxidil, men jag det kändes larvigt på något sätt. Stå och kleta in något i hårbottnen varje morgon och kväll kändes rätt värdelöst till slut. Kort sagt, jag vill ha hår med inte göra nåt åt det,haha. Slits hela tiden mellan viljan att ha hår och att kunna acceptera sig som man är. Det senare är ju såklart mycket bättre på alla sätt, men inte så enkelt som man kan hoppas.Men jag tror att om jag accepterar det så vinner jag på det i långa loppet, jag slipper oroa mig för håret hela tiden, slipper hoppas på framtida lösningar som ligger fem år bort hela tiden.Det som inte dödar gör en starkare, och även om håravfall är lite patetiskt att dra in i den gamla klyschan(finns ju folk som har det en aning jobbigare i världen) så tror jag på det, man kommer ur det stärkt. Det jobbiga är väl bara tiden fram tills att man kommer till acceptansen. Självklart är detta ett inlägg skrivet efter ett par för många öl,jag inser patetiken i det.