Reply

Vetinte vart jag ska börja riktigt, men lider som många andra här på detta forumet av håravfall och jag har genomgått både finansterid-kur, laserbehandling och Hårtransplantation utan resultat, endast ett ärr i nacken vilket gjorde mig väldigt besviken + ett antal tusen kronor fattigare.

Jag är 26 år och allt började för ungefär 3-4 år sedan då jag började att märka att jag tappade hår.

I nuläget är jag helt beroende av Toppik för att dölja. Tar ungefär 30 min att fixa till håret så att jag inte ser tunnhårig ut.

Jag kan varken bada, spela sporter som man måste ha hjälp på (för att jag är rädd för att det ska ta bort all toppik i håret när jag tar av mig hjälmen) och massa annat som ni säkert förstår.

Använder keps i veckorna på jobbet hela tiden och är fruktansvärt rädd för att någon ska slita av mig kepsen och avslöja mig, helt otroligt jobbigt är detta.

Igår hade vi en “temadag” med jobbet med olika aktiviteter. Det regnade så jag var noga med att alltid ha paraply över huvudet så att inte regnet löste upp all toppik i håret, kände på håret en gång när det var lite blött och då hade jag fått toppik på handen vilket oroade mig något fruktansvärt.

En övning vi alla skulle göra var att gå över vatten på en lina, och då förstår ni kanske att hade jag åkt i vattnet där så hade hela jag blivit blöt och då hade jag verkligen fått panik och avslöjat mitt håravfall direkt. Detta var det jobbigaste på länge kan jag säga, alla gjorde det utom jag och alla tjatade på mig och blev faktiskt arga för att jag inte gick över, tom. tjejerna blev besvikna att jag inte ställde upp för mitt lag,

MEN DET DOM INTE VET VAR ATT DET SKÄRDE RÄTT IN I MITT HJÄRTA!!

Helt sjukt hur håravfall kan påverka en.

Fyfan vad det tog hårt på mig, jag kände mig helt nere pga. håravfallet och vid middagen efter alla aktiviteter så satt vi vid ett långbord och jag i mitten. Jag bröt ihop bara jag tänkte på mitt håravfall så jag reste mig upp och tog min jacka och bara stack därifrån, tog bilen och körde hem och alla undrade vart jag hade tagit vägen.

Alla mina vänner och familjen ser mig som en social, alltid glad och trevlig person som inte har några bekymmer. Lätt för att prata om allt och inga problem med att få tjejer.

Men det dom inte vet är att jag lider så fruktansvärt av detta problem att jag inte vet vart jag ska ta mig till längre.

Det har tom. gått så långt att jag funderat på att skriva ett brev och sedan avsluta detta..

Känner att jag behöver hjälp, hur vet jag inte därför jag gör ett försök här.

Vem ska man prata om sånthär med??