Reply

Jag vet att i dagens samhälle har det blivit tabu att drabbas av ärftligt håravfall. Iallafall är det det man tror när man själv blivit drabbad. Jag var 17 år när jag upptäckte mina vikar för första gången sen blev de större och större. Som så många av oss fick jag panik och började prova med rogaine. Mitt liv började mer och mer kretsa runt mitt hår. Mitt i allt detta träffade jag en flicka då var mitt håravfall knappt synligt fortfarande. Vi går ute på stan när vi möter en skallig man. Hon kommenterar: “ingen kvinna skulle någonsin vilja ha en skallig man.” panik är det enda jag känner. Sommaren som kommer är jag 20 och ska fylla 21. Det gick inte 5 minuter mellan jag tittade mig i spegeln för att se om jag tappat mer. Jag går in i en djup depression. Börjar använda finasteride. Blir mer och mer deprimerad. Går på antideppressiva samt på samtal, inget fungerar. Jag flyttar ihop med tjejen som fick mig att må ännu mer illa. Lever deprimerad ett tag. När jag en dag känner att det är dags att släppa allt omfamna min annalkande “fulhet” och min flickvän fick gärna lämna mig. Det blev inte så. Jag var ärlig och rak med mitt håravfall och jag tog och rakade bort allt. Då slog det mig, jag skämdes inte över mitt håravfall för hur jag själv såg ut. Jag skämdes för hur jag trodde människor såg på mig. Jag gjorde slut med min flickvän och slutade med finasterid och rogaine och började så sakta bli mig själv igen. Jag tycker att jag är lika snygg som förr när jag tittar i spegeln och jag vill ge er som fixar och trixar och mår dåligt för någon annans skull lite inspiration. Ska man fixa med sig själv ska man göra det för att man själv vill, fixar man för någon annans skull biter du dig själv i röven. Och tro mig. Många tjejer gillar den rakade looken det är inte en skröna. Det gäller att hitta sin egen känsla för feeling.