-
Jaha, efter en fruktansvärd hårdag känner jag att jag behöver skriva av mig för att få struktur på mina tankar. Varför inte passa på att göra det här?
Min hårhistoria:
Jag närmar mig de 30 och för mig, liksom för de flesta andra, har håret alltid varit en stor del av min identitet. Fortfarande ser jag mig på något vis som en “långhårig person” trots att mitt håravfall nu har satt stopp för den typen av frisyrer.
Jag har ända sedan tonåren haft lite vikar, men stabila (ungefär som Zlatans) och inget som stört mig eller hindrat mig från att ha de frisyrer jag velat ha. Det var först 2010 som jag märkte att jag började få högre vikar och sedan har det bara gått utför.
2010 åt jag min andra kur Roaccutan pga acne. Denna medicin torkade ut min hud och gjorde att jag fick torr hårbotten och jag är säker på att det är detta som kickade igång mitt håravfall.
Jag har gått hos otaliga läkare och hudläkare för att få rätt på det, men än så länge har inget hjälpt permanent.
Håravfallet:
Det började som sagt att jag 2010 märkte att mina vikar hade blivit högre, men inte mer anmärkningsvärt än att jag lätt kunde täcka dem med min frisyr.
Sedan har de bara fortsatt att tunnas ut och dessutom börjat närma sig varandra för att skapa en ö framtill. Som om inte detta är nog har jag på sistone märkt att området framför min virvel också börjat bli tunnare – en början till måne – och detta är på väg att gå samman för satt skapa en äkta skepparkrans. Dock känner jag att jag fortfarande kan täcka uttunningen hyfsat okej med några centimeter kort hår, men inte alls med den frisyr jag hade velat ha.
Psykiskt läge:
Detta har varit den tvivellöst värsta upplevelsen i mitt liv. Jag har gått från att vara glad och se fram mot morgondagen till att, när jag mådde som sämst, vara djupt deprimerad. Efter att fått psykologhjälp och på något sätt kämpa vidare mår jag nu bättre, men är ändå långt under min tidigare normala nivå. Håret finns hela tiden i tankarna, mer eller mindre framträdande. Jag undviker att träffa mer folk än nödvändigt för att jag inte trivs med mig själv och inte vill visa upp hur jag ser ut. Jag försöker att mota bort tankarna på håret när jag är på jobb eller umgås med vänner men det går aldrig helt.
Det värsta är nästan att man aldrig får möjlighet att acceptera nuläget, utan hela tiden upptäcker att hår-läget försämras och varje gång är som en knockout som man måste försöka resa sig från och när man är uppe på knä får man en ny smäll.
Åtgärder:
Jag har provat Finasterid, men fick potensproblem och lade ner det direkt.
Idag kör jag med olika hårinpackningar, daivobet-lösning, aco-gel, special-schampoo, etc. för att få ordning på min klåda i hårbotten och förhoppningsvis också håravfallet därmed.
Jag har i nästan varje dag i över ett år funderat på hårtansplantation, och varit i kontakt med ett par kliniker, men jag har ännu inte tagit steget då jag är osäker på mitt framtida håravfall och inte vill göra något förhastat.
Bilder:
Foto taget idag med håret fullt av daivobet (kortison-gel)
Det är det senare fotot som ikväll gav mig en riktig smäll. Jag har inte tidigare märkt att det är så pass uttunnat över hela hjässan. Suck…
Hur som helst, tack för att ni läst, det var skönt att ventilera lite.