Reply

Känner att jag behöver skriva av mig. Började märka att mitt hår blev tunnare strax efter studenten 2010 (19år) och började då med minoxidil hösten där på. Sedan dess har jag haft perioder där jag ständigt har tänkt på mitt håravfall och mått dåligt över det. Men inte så pass dåligt att det har påverkat det sociala.

Mitt håravfall har pågått sakta men säkert några år men det var inte förrän 2-3 månader sedan när jag var hos en kompis och kollade mig själv i spegeln av en slump (kollar aldrig mig själv i spegeln längre) och såg att taklampan ovanför speglades igenom mitt hår. Då slog det mig på riktigt att jag var på väg att bli skallig (NW4-NW5).

Nu mår jag så pass dåligt att det har påverkat det sociala negativt. Jag vågar inte visa mig bland folk utan någon typ av huvudbonad (knappt mina egna föräldrar). Festar betydligt mer sällan än tidigare. Jag t.o.m. drömmer om mitt håravfall från och till.

Har aldrig tidigare pratat med mina föräldrar ang. mitt håravfall och om hur jag mår då jag har svårt att prata om saker som jag mår dåligt av. Men känner att det är dax att prata ut om hur jag mår.

Har länge planerat att börja med finasterid men har inte riktigt vågat. Men nu ska jag träffa en läkare på måndag och förhoppningsvis så får jag finasterid utskrivet.

Har planer på att göra en HT i framtiden men eftersom jag fortfarande tappar hår så vill jag vänta tills det helt har stannat upp.

Kan slutligen tillägga att min far tappade större delen av sitt hår när han var 18-20 och landade på en NW5-6

Ber om ursäkt om detta klassas som en onödig tråd men kände att jag behövde skriva av mig.