Reply

Jag har suttit och läst lite här och tycker det är bra att det finns ett sånt här forum. Inte många man kan prata med detta om. Kanske nån som vill höra min historia.

Som barn hade jag rejält tjockt hår, jag fick alltid höra att det var tjockt och fint, etc.

Jag började förmodligen tappa håret rätt tidigt, typ runt 20 – 25, kanske, men jag hade ganska kort frisyr, så det var inget jag bekymrade mig för egentligen. Jag minns när jag var 29 och ett litet barn sa till mig; Du har ju inget hår, att jag tyckte det var en konstig sak att säga, jag hade ju visst hår!

Efter min skiljsmässa 2001 fick jag för mig att jag skulle ha långt hår och hästsvans, det är väl sånt man går igenom. ALLA ansåg att det inte var en frisyr för mig, men jag kunde fortfarande inte riktigt se själv hur lite hår jag hade. Kanske lite som en som bantar och inte kan se att man blivit smalare, kanske för att alla tutat i mig att det var så tjockt när jag var liten.

Lite fåfäng är jag, men jag började framför allt tänka att en hårtransplantation kunde hjälpa mig i jobbet. Jag har levt på att jag ser halvbra ut hela livet, så jag är medveten om att det ger fördelar.

2005 gjorde jag en del research och fastnade för New Hair Clinic. FUE var ganska nytt och jag ville göra ett rejält ingrepp, inte något som jag upplevde som flummigt, som t ex laser.

Jag gick på en konsultation och trodde det skulle räcka med den minsta operationen, jag hade ju hår! Mycket hår, det var bara lite i vikarna jag behövde. Trodde jag. Det behövdes en stor op, konstaterades det.

När jag såg bilden nedan första gången, förstod jag att jag hade inte alls så mycket hår som jag trodde.

http://img542.imageshack.us/img542/1784/20052013.jpg

Det blev alltså en stor stripe, därav namnet zebran, ränderna går aldrig ur.

Det blev till att gå med bandana ett tag, och efter det kortsnaggad, med synligt ärr eftersom min frisörska glömde vad hon sysslade med. Inte så kul, men jag märkte två saker jag inte visste innan. Dels att jag passade väldigt bra i kortsnaggat (om det inte varit för ärret). Och att tjejer kom i samma ström som vanligt, med bandana eller utan hår. Ur den synvinkeln var det helt oviktigt.

Jag var ledig från jobbet ett kortare tag, men alla visste vad jag gjort och sen även i vidare cirklar eftersom ärret syntes. Det var riktigt jobbigt. Jag är glad att jag inte jobbar kvar, för det känns som det var det enda de ville prata om. Fast det är förmodligen inte sant när jag tänker efter. Det var en kille med begynnande flint som ville snacka hela tiden. Men det kändes väldigt jobbigt att alla visste. Man tänker alltid på det där ärret. En gång till har det hänt att jag blivit för snaggad i nacken, men ingen kommenterade det på det nya jobbet. Vet inte vad folk tänker, men jag tänker på det. Uppenbarligen mer än vad jag behöver.

Som synes här så växte i varje fall håret ut bra. Jag tänkte inte mycket på mitt håravfall innan, och jag har inte tänkt mycket på det efter, men jag ville ändå göra en till. En liten. I vikarna. Även om en kort frisyr funkar är det kul att nån gång låta det växa ut lite och göra något annat.

Den här gången gjorde jag ingen research eller ens konsultation. Eftersom jag var nöjd med NHC så skickade jag bara in en bild och fick ett pris och en tid. Ni anar säkert nu att jag behövde mer hår än jag trodde. Liten plus kallades den här, tror jag.

Vikarna har blivit ifyllda enligt markeringarna. Luggen har tätats och en mindre yta bakom rakades och fylldes i. Första gången gav 1500 grafts 4500 hårsäckar och nu gav 1250 grafts ca 3000 hårsäckar. Kostnaden 40 000 + 35 000.

Nyare teknik gör att jag förmodligen kommer att få ett ännu bättre resultat, både på hårstråna och på ärret

Bemötandet på NHC tycker jag är toppen, jag sover så lite på nätterna så bara det att få sova en hel dag känns superlyxigt, (under operationen alltså).

Förutsättningarna för att bli nöjd är nog att ha realistiska förväntningar, sen hjälper det säkert att man inte förstår att man har tappat sitt hår också.

Frågor?