Reply

Ber om ursäkt om detta inlägg postats i fel tråd. Trots att jag inte fått några nya hårstrån på skallen tycker jag ändå att min historia kan räknas som en “framgång”. Kände att det här var ett viktigt ämne då det möjligtvis kan hjälpa andra som har det jobbigt

Ska försöka fatta mig kort. Befann mig för ca ett år sedan i en djup depression. Ingen i min familj verkade förstå att depressionen just berodde på mitt håravfall. Innan håravfallet var allt frid och fröjd men då jag insett att jag tappade mer och mer hår så blev min värld allt mörkare och tillslut kände jag inte igen mig själv och tyckte inte att något i livet var roligt. Förra sommaren gick det så pass långt att jag fick rejäla självmordstankar, detta allt pga mitt håravfall. Hade tidigare pratat med några privat psykologer men tyckte inte att det hjälpte något. Jag bestämde mig hursomhelst i slutet av förra sommaren att uppsöka psykakuten i Stockholm då mina självmordstankar var som starkast. Kände med direkten att jag blev professionellt omhändertagen och personalen tog mitt problem på fullaste allvar, något jag ej tidigare känt vid mina tidigare vårdbesök beträffande håravfallet. Blev remitterad till psykiatriska avdelningen på Sabattsbergs sjukhus där jag fick en mycket trevlig och empatisk psykolog som hjälpte mig med allt från avslappningsövningar för att minska ångesten, samt så kallad kognitiv beteende terapi. Samtidigt började jag behandling med Citalopram som är ett SSRI-preparat mer känt som antideppressiv medicin. Nu går jag inte längre hos psykologen men tar fortfarande en 30 mg dos av Citalopram varje dag.

Om jag ska försöka förklara hur behandlingen har förbättrat min situation så skulle jag förklara det så här:

– Jag mår idag nästintill lika bra som innan jag började tappar hår(något jag seriöst aldrig trodde skulle ske).

– Jag tycker jag ser helt acceptabel ut och kan till och med känna mig riktigt snygg emellanåt.

– Jag har fått massor med nya vänner och folk i allmänhet tycker att jag verkar mycket gladare än tidigare.

– Jag använder aldrig mössa eller keps längre för att dölja mitt hår. Låter vinden blåsa mitt hår åt alla håll och kanter utan att bry mig.

Sammanfattningsvis så har behandlingen gjort att jag kan acceptera mitt håravfall. Jag är fortfarande någorlunda besatt av mitt hår men jag mår absolut inte längre dåligt pga mitt håravfall. Jag tycker som sagt att det är jävligt att man ska behöva drabbas av håravfall men det gör mig inte längre ledsen.

Nu vill jag inte pränta i er alla att ni ska börja med SSRI men det kanske kan vara skönt att veta att det faktiskt finns behandlingar som fungerar och som kan få en att må bra och återfå sitt självförtroende så livet blir kul igen.

Mvh

Dreamer