Reply

Har varit inne här väldigt mycket sedan i ungefär Oktober, men har aldrig skrivit något själv.

Som de flesta av er här så lider jag av den konstiga genetiska åkomman håravfall. Jag kan inte riktigt förstå vitsen med att vi män(ja det kan drabba kvinnor också) skall behöva drabbas av detta. Men ja, så är det helt enkelt. Jag har funderat mycket kring vad det egentligen är som är så jobbigt med detta. Det är en kombination med att man genom livet jagar den eviga ungdomen, och att man vill känna sig attraktiv.

Jag liksom de flesta av er, är stressad över detta. Jag har alltid fått höra att jag är så noga med mitt hår, och jaag har ofta känt att håret är som kläder, ett sätt att sätta en identitet på den man är, genom att kunna ha olika längder, frisyrer osv.

Numera handlar det om att dölja mitt alltmer långt gångna håravfall med bitarna svinto och toppik. Mitt håravfall sitter långt fram och luggen ser ut som en utdöende gles skog.

Jag blir besviken på mig själv hur jag låter detta äta upp mig, och hur det tar över mina tankebanor. Och jag har alltid letat efter sätt att dölja mitt håravfall, och har alltid varit bra på just det.

Men nu börjar det bli riktigt svårt. Jag har börjat skissa upp tiden som är kvar till jag kommer att behöva raka mig på huvudet. Det svåra med detta är att då kommer alla så snabbt få se hur jag egentligen ser ut. Jag är rädd för folks reaktioner, rädd för att jag kommer märka hur jag inte längre kommer få några blickar på mig, rädd för att folk kommer se på mig på ett annat sätt än de gör idag.

Och hur tramsigt det än låter när man får ner detta i text, så är det ändå så att vi lever i ett väldigt utseendefokuserat samhälle. Jag har utan att på något sätt skryta ändå upplevt att jag är en attraktiv person, och har ofta fått höra det. Jag ryggar nästan tillbaka när jag hör det idag. Detta pågrund av att jag känner mig falsk, då jag med nöd och näppe lyckas lura människorna i min omgivning med toppik och frisyr som med nöd och näppe täcker nästan kala partier(vinden och regnet är mina största ovänner).

Jag låter alltså detta ta över mig. Detta gör mig riktigt arg och besviken på mig själv.

När jag läser om dessa problem som vi alla delar i detta mycket bra forumet, så kan jag känna att vi ser på detta som slutet på våra aktiva liv och varelser. Det är tragiskt. Egentligen så är det faktiskt så att man är attraktiv ändå. Och i slutändan så handlar livet ändå om att hitta personen som älskar en och accepterar en för den man är. Hittar man någonsin den personen om man själv inte accepterar den man är? Ytterst tveksamt tror jag.

Men jag blir verkligen glad när jag ofta ser att eldsjälen whyatts inlägg ofta brukar betona att i slutändan så handlar det om att finna acceptans.

Jag skulle kunna knapra piller, smörja in min hårbotten med substanser, men jag har valt att inte göra detta. Det är lösningar för stunden, där vi inte kan vara säkra på att det kommer att skada våra kroppar och beteenden. Och jag ser hur min framtida person kommer att tacka mig för att jag inte gjorde detta. Jag skall säga att jag vet att detta fungerar för många av er, och jag önskar er inget än det bästa med era behandlingar.

Men dagen kommer när man kommer att få möta sina största rädslor och faktiskt acceptera detta. Det är såklart jävligt surt, men vi passerar kanske bara livet en gång, det är egentligen så synd att man då skall lägga ner massor av år på att bekymra sig om hår då. Speciellt när du kan vara lika attraktiv utan det. Deta är bara en samhällsillusion att vi behöver hår på våra skallar för att utgöra en attraktiv dragningskraft. Och jag hör om karisma, kläder och träning hur det kan väga upp en kal skalle. Men kom igen. Då ser man återigen en kal skalle som om det skulle vara något jäkla horribelt och avskräckande. man behöver inte vara innekillen,gymkillen eller det sociala ässet för att faktiskt vara fin i rakat. Man kan resonera kring det där på samma sätt även om man har hår eller inte.

Jag är inte där själv där jag har accepterat detta. Men jag vill gärna komma dit. Jag hoppas att jag gör det.För jag vill må bra. Och jag tror att man kommer bli så otroligt stark som människa om man faktiskt gör det.

Jag ångrar att jag har täckt upp mitt håravfall så bra som jag har gjort, och inte bara låtit det sakta fått visa sig. Det är mitt största bekymmer idag. Och jag går fortfarande runt i seriösa tankar om hårtransplantationer och räknar grafts hit o dit. Jag vet inte om det kommer att hjälpa mig , då jag inte tänker ta några preparat för håravfall. Gör jag en transplantation idag, så kommer jag se ut som ett jäkla kalhygge någon annanstans på skallen. Vilket i slutändan kommer att ta mig tillbaka till ruta ett i dessa otroligt jobbiga tankebanorna.

Men som sagt. Se på dig själv i spegeln. Jag lovar, du duger. Hår är lite protein i trådform (eller va fan det är), som växer ut ur små hål på skallen. Du är gjord av 99% andra saker. 99% andra saker som gör dig vacker och som utgör den du är. Jag vet detta. Jag måste bara få mig själv att faktiskt förstå detta.

Jag hoppas att du kommer att göra det med.

(Förlåt för långt inlägg och tack för ett jättebra forum)

Slutligen vill jag tillägga att jag hoppas att det kommer dyka upp mer trådar som handlar om människor som har accepterat sitt håravfall och som har kommit över det, och älskar sig själva och livet lika mycket för det!