Reply

Ojdå…

Jag läste Fjunets insiktsfulla inlägg och trodde att tråden skulle dö ut med det.

Blir lite mållös av ditt inlägg, whyatt. Som alltid, you speaketh the truth.

Det känns fantastiskt och betryggande att kunna vända sig till folk med sådan insikt och erfarenhet när man befinner sig i denna situation.

Brofist!

Jag tar till mig av det ni skriver och jag vet själv att mitt största problem inte sitter på huvudet utan inuti det.

Den mentala delen, fåfängan är ju det som förde mig till forumet och även något jag kämpat med väldigt länge.

Jag tänker att det kan vara på sin plats skriva lite mer ingående om min bakgrund.

…………………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Mobbning och utanförskap har präglat större delen av min uppväxt vilket har skapat djupa fåror i min självkänsla. Mobbning på grund av mitt utseende, utanförskap på grund av mina livsval.

Efter gymnasiet började jag bli deprimerad och kort därefter diagnostiserades jag med kronisk urticaria.

Hur urticaria uttrycker sig varierar från person till person, men för mig innebar det brännande klåda och röda flammiga utslag på hela kroppen vid fysisk överansträngning, värme och framför allt stress.

Eftersom jag vid detta laget hade blivit allt mer folkskygg och isolerad började min urticaria yttra sig i sociala sammanhang då dessa orsakade stress.

Helt enkelt när jag vistades bland folk när jag inte kände mig representativ (Snygg…).

Jag kunde få attacker i kassan i mataffären eller när jag mötte folk under mina kvällspromenader.

Ibland vaknade jag mitt i natten av att jag rev mig blodig då jag drömt något som stressat upp mig eller på grund av värmen i rummet.

Läkarens rekommendation var att jag skulle försöka leva ett så lugnt liv som möjligt och knapra antihistaminer.

Antihistaminerna hjälpte en aning, men gjorde inga direkta underverk med mitt psykiska mående som präglades av självmordstankar.

Jag träffade en hel del terapeuter och kuratorer de första åren innan jag gav upp då jag kände att samtalen inte gav mig mycket mer än räkningar.

Tilläggas bör att jag inte hade några problem med håravfall under den här tiden.

Till slut så fick jag antidepressiv medicin utskrivet vilket tycktes hjälpte mot de värsta svackorna.

Jag har alltid känt en stark motvilja till droger och medicinering men under den här perioden så åt jag fyra tabletter varje morgon.

Två olika antihistaminer, antidepp och en medicin som skulle hjälpa mot min acne.

Detta kändes inget vidare för en drogmotståndare i 20årsåldern, men ja, medicinen tycktes hjälpa, så jag spelade med.

Efter några år började jag trappa ner på medicinen, både antihistaminerna och antideppen.

Min urticaria hade blivit bra mycket snällare vid det här laget och jag fick inte längre några synliga utslag, bara en irriterande klåda i hårbotten då och då.

Jag skötte nedtrappningen av antideppen utan läkarkonsultation vilket inte var den bästa idén jag haft.

Jag fick panikångestattacker och mådde riktigt jävla dåligt.

Pratade med läkare, fick ett nedtrappningsschema och lyckades till slut bli helt fri från daglig medicinering.

Jag var dock fortfarande sjukskriven på grund av min sociala fobi och den stora vändningen i mitt liv kom först 2012. Då hade jag mer eller mindre suttit på arslet och kämpat med mig själv i TIO ÅR.

Jag tog under 2011 kontakt med ett personligt ombud som jobbade med människor med psykiska funktionsnedsättningar. Min sociala fobi och depression var kanske ett gränsfall, men hur som helst så tog hon sig an mig.

Denna fantastiska människa hjälpte mig verkligen upp ur skiten.

På väldigt kort tid fick jag både en ny lägenhet samt mitt första riktiga jobb, som fotograf.

Detta kändes skitläskigt till en början, men allt eftersom veckorna gick blev jag allt mer självsäker och efter några månader var jag som en helt ny människa. I jobbet var jag tvungen att träffa människor och vara utåtriktad vilket var precis vad jag behövde. Att gå emot mina tvång och omfamna det som tidigare skrämt mig.

MEN… Precis när mitt liv tagit denna positiva vändning så konstaterade min läkare att jag börjat bli tunnhårig.

Jag började ganska omgående med Minoxidil och några månader senare köpte jag en liter Revita shampoo.

Till en början så störde det mig inte allt för mycket utan jag körde på med min gamla vanliga frisyr med luggen över ansiktet vilket dolde den glesa fronten, men tiden går och nu har situationen blivit så pass allvarlig att jag sitter här och skriver.

…………………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Det jag vill säga med att rabbla upp min historia är att jag är fullt medveten om att jag fäster för stor vikt vid mitt hår, jag har bara lite svårt att rycka på axlarna och gå vidare.

Jag mår över lag ganska bra nu för tiden, men håravfallet väger tyvärr väldigt tungt.

Hur som helst så är det efter nästan sex månaders väntan snart dags för mig att träffa en kurator för att tala ut om min utseenderelaterade ångest. Jag tänkte att jag skulle ge vuxenpsykiatrin en ny chans.

På tisdag ringer min läkare för att prata om Finasterid och idag ska jag maila bilder till fyra olika transplantationskliniker för att höra vad de tror om min situation.

Jag schamponerar redan med Revita, men ni kanske skulle rekommendera en annan källa till ketokonazol?

Laser lät fantastiskt efter mitt samtal med Nortic Hair, men tanken att ägna 30 minuter till en hjälm varje dag känns inte så lockande när man inte är speciellt övertygad av resultaten.

Jag har förvisso inte läst på allt för mycket om laser och dess effekter.

Tack för alla synpunkter.

För att citera donken, kung!