Reply

Har nu haft hårkris i väldigt många år. Såpass länge att det förmodligen har påverkat min självkänsla till den graden att det har ändrat hur hela jag beter mig och vad jag väljer att göra i livet.

Jag har aldrig tagit några mediciner för mitt håravfall, främst för att jag är skeptisk, men kanske också för att jag inte agerade i tid nog för att stoppa det.

Jag har spenderat kvällar med att scanna av nätet för att hitta de bästa preparaten mot håravfall, läst sida upp och sida ned om forskning för att bekämpa håravfall, kollat in miljarders bilder på HT:s gjorda världen över, micropigmentering osv. osv.

Förra hösten vid denna tidpunkten så ledsnade jag och rakade av mig luftfrissan och fick panik. Mössan åkte på och kollegor och vänner trodde säkert att jag gömde dinosaurieägg under den där mössan som alltid var där. Jag var nämligen en jävel på att dölja mitt långt gångna håravfall, och då menar jag riktigt jävla bra. Använde två olika färger toppik, kombinerat med olika sprayer, och speglar för att hitta alla svaga punkter i frisyren. Så ingen fattade riktigt hur illa det var. Det kan jag verkligen ångra att jag gjorde.

Då det värsta med att raka av sig håret är att man inte vågar ta emot omvärldens kommenterar eller synpunkter på det, så önskar jag att jag aldrig hade dolt det från början, så att folk istället kunde dra en lättnadens suck när de såg att jag rakat av mig det.

Men men…

Jag tänkte nu att jag skulle spara ut det igen, och det gjorde jag också. Från oktober fram till mars/april var mössan på, till dess att jag kunde forma och täcka det hår som hade ploppat upp till en ursäkt till frisyr.

Sedan dess är det precis vad jag har gjort, jag har inte känt mig snygg i håret en enda dag, utan jag har mer format det till en “jag-har-hår-frisyr”. Vid denna tidpunkten hade jag mognat mycket rent personligen. Under min möss-period slutade jag göra sådant jag tidigare kunde göra lite då och då (Vara en social jäkel, träffa vänner, gå på dejter, gå på tillställningar etc.).

Men under sommaren så började jag mer tänka på vad som är viktigt i livet. Och jag började inse att all hår-fixering har fått mig att tappa fokus i från det viktiga.

Vad är det man ser för framtid med hår? Jag tänker framför allt attraktion. En frisyr som ramar in ansiktet och som kan sätta lite edge på ens yttre. Fine, självklart en härlig grej att ha.

Men frågan är, ser dom dig som du ser dig själv? Du har träffat dig själv på ett granskande sätt varje dag i ditt liv, när du mött dig själv i spegeln. Du har tagit fram ett beteende och en rutin på hur du skall se ut, och du har låst dig i den.

Jag har mer och mer förstått , ju äldre jag blivit (32) att det är så.

Man ser så jävla mycket i en person, men framför allt så är det personens energi som man suger in vid ett möte. De mest attraktiva och vackra tjejer som jag har stött på i mitt liv har haft den där energin som du inte kan värja dig mot. De har inte varit de där porslinsdockorna med perfekta linjer i ansiktet. De har haft kombinationen av självsäkerhet, ödmjukhet, attraktion och energi.

Och nej, detta är inte något blint intalande för att lätta på oket på axlarna, det är så.

Nu när jag är rakad igen så var det faktiskt en riiiiiktig lättnad, och jag är fan snyggare rakad än med jag-har-hår-frisyr, dessutom så skiter jag faktiskt nu i vad folk kommer säga, för det är såhär jag kommer att se ut nu. Att hålla på att fights detta tar bara bort fokus från viktiga jävla saker(läs livet).

Sorry för långt inlägg. Men jag hoppas att så många som möjligt försöker reflektera mer kring detta. Håravfall ger er faktiskt möjligheten till att bli riktigt jävla attraktiva, så släpp fram era personligheter och börja lev, jag garanterar er att ni blir trippelt så mycket mer attraktiva än krulltotte-looken med solbrännan a la paradise hotel.

För fightandet, blir lätt osäkerhet. Tycker du det är spännande och attraktivt?

Tänkte nästan det.