Reply

Har besökt forumet till och från i flera år. Läst på om olika läkemedel. Funderat på finasterid. Skrämts av bieffekterna. Funderat på hårtransplantation. Skrämts av bilder på onaturliga hårlinjer och turkiska/svenska skumma kliniker.

Mitt håravfall började för länge sedan, 2002. Då handlade det om att jag började få en mer mogen hårlinje. Lite vikar och något glesare med andra ord. Det riktiga håravfallet började när jag var 30. Har numera tunnt med hår i kronan och det blir allt glesare i luggen.

Mitt håravfall har kommit stötvis, i omgångar. Periodvis har jag tappat enormt mycket hår, andra perioder nästan inget alls. Jag kopplar ihop håravfallet med stress. Upplever att jag tappar mycket mer i samband med stress och sömnbrist. Eller så är det inbillning.

Som många andra har håravfallet påverkat mig negativt psykiskt.

Det är surt att stå i duschen med nävarna fulla med hår. Eller att se sig själv i provhytter eller hos frisören och inse att man har en kal fläck uppe på huvudet. Att bli obekväm när en tjej börjar ta på mitt hår. Det blir inte enklare av att flera tjejer jag dejtat påpekat att jag passar så bra i lite längre frisyrer. Så fort jag sagt att jag ska gå till frisören så har de svarat: Klipp det inte för kort!

Jag har två vänner som tappade mycket hår i 25-årsåldern och framåt. Den ene började kämpa med Minoxidil och andra preparat, utan några större resultat. Till slut gav han upp och rakade av allt. Den andre håller fortfarande på och försöker kamma över flint och vikar i nån slags Donald Trump-liknande frisyr. Jag vill bara säga till honom att det är dags att raka av det. Det ser hemskt ut.

För några år sedan använde jag Minoxidil under en period. Jag upplevde faktiskt rätt bra resultat ? iallafall fick jag en massa fjun, som delvis utvecklades till riktigt hår. Men efter några månader så fick jag en enorm shedding och la ner alltihopa.

I fjol så fick jag för mig att jag skulle börja med Minox igen eftersom jag tappade så mycket hår. Men efter några månader orkade jag inte längre. Det var för jobbigt att applicera och ständigt påminnas om att jag var tunnhårig ? kändes förnedrande att stå där framför spegeln med en pipett och kladda, massera in etc.

Det som däremot har funkat för mig är Ketokonazol-schampoo. Inte för att det gett mig håret tillbaka, men för att det minskat den klåda i hårbotten som jag kopplat samman med håravfallet. Det har även fått ordning på talgkörtlar och annat som ställt till problem för mig tidigare.

Till slut har jag insett att det till stor del har handlat om min fåfänga och osäkerhet. Faktum är att det hjälper att bli äldre ? jag känner mig tryggare i mig själv numera, vet vad jag är bra på. Jag har alltså mer och mer accepterat ett liv med mindre hår. Finns inget magiskt knep ? gör andra roliga saker som skänker mening, träna, köp snygga kläder, ta hand om dig både kropp och själ. Jag tänker inte låta håret styra vilken livskvalitet jag har.

Tack alla som delat med sig av sina historier och särskilt Whyatt för den tid du lägger ner på att svara folk.

PS. Jag har en oöppnad kartong med 6 flaskor Kirkland Minoxidil som jag gärna blir av med för en symbolisk summa, om någon är intresserad.