- This topic has 17 replies, 11 voices, and was last updated 11 years, 8 months ago by
.
-
God dag.
Min hårsituation börjar bli ohållbar och det känns nu som att jag verkligen förlorat kampen mot DHT-monstret.
Tunnhårigheten gör mig stundtals djupt deprimerad och det har gått så långt att jag ogärna visar mig utomhus.
Jag är idag 30 år och om jag minns rätt så började jag oroa mig över håravfall för runt sex-sju år sedan men det var inte fören min läkare bekräftade min tunnhårighet i början av 2012 som jag började ta situationen på allvar.
Jag har sedan dess kört minoxidil två gånger dagligen och revita shampoo en till två gånger i veckan vilket jag tror bromsade eländet en aning.
Nu är det dock värre än någonsin.
I morse belönades jag med säkert fyrtio strån när jag drog handen genom håret.
Det bör kanske tilläggas att jag bara kunnat applicera en väldigt blygsam dos minoxidil en gång om dagen den senaste veckan då jag bara haft en nästan tom flaska att tillgå fram tills idag då jag fick sex nya flaskor från USA.
Så den extrema shedding jag upplever nu beror säkert på detta.
Har länge funderat på att utöka arsenalen med finasterid, men efter att ha läst om folk som fått sitt liv förstört med prostatit, erektionsproblem, depression och värre så tror jag inte att jag vågar.
Jag kontaktade dock min nya vårdcentral (Har flyttat) för ett par månader sedan i syfte att föra en dialog om det med en läkare, men fick ett kort och otrevligt bemötande istället för en dialog.
Allt detta skedde över telefonen till min stora besvikelse, men jag antar att just den vårdcentralen inte tog min situation på något större allvar trots att jag berättade om hur dåligt jag faktiskt mår av mitt håravfall.
Jag missade min första telefontid men fick istället höra på min telefonsvarare av en trött röst att han minsann aldrig hört att man medicinerar mot håravfall men att jag kunde höra av mig om jag ville tala vidare om saken… (?!)
Jag ringde upp vårdcentralen och förklarade för sköterskan att jag vill prata med läkaren om finasterid och att jag läst på ordentligt samt konsulterat min gamla läkare samt hårkliniker om medicinen. Hon skulle framföra detta till läkaren så att han fick mer kött på benen inför min nästa telefontid.
Nästa dag: “Jag har aldrig hört talas om att man använder finasterid mot håravfall och är inte villig att skriva ut det om du inte har problem med förstorad prostata”
Jaha, det var det…
Har funderat på att försöka få tag på min gamla läkare, men jag är skeptisk till om det går eftersom jag bor i en annan stad och således tillhör en annan vårdcentral.
Och som sagt så är jag osäker på om jag skulle våga börja med medicinen även om jag skulle få den utskriven.
Jag VILL VERKLIGEN INTE raka mitt huvud och köra på det resten av livet.
De som står mig närmast och känner till min situation säger att jag skulle passa i rakat, men själv är jag väldigt skeptisk. Förmodligen säger de så för att försöka muntra upp mig.
Jag förstår att det här kan låta både ytligt och fånigt, men håret har länge varit en enorm del av min identitet och jag har i elva år haft undercut (Innan det blev en världsepidemi alltså
)Jag rakar alltså sidorna av mitt huvud och har en lång lugg som hänger över halva ansiktet.
Jag är mörkblond, men har färgat håret svart sen jag var tretton år.
Denna frisyr har dolt min tunnhårighet ganska bra, men eftersom jag numera bor i en väldigt blåsig stad så kan jag inte gå ut utan keps då minsta vindpust visar hur tunt mitt hår faktiskt är.
Jag har börjat träna för att på något vis försöka boosta mitt självförtroende med en snyggare kropp. Det funkar delvis, men det gör ju inte direkt någon skillnad på håret.
Jag var extremt skeptisk inför detta, men tidigare i år så besökte jag Nordic Hair i Stockholm för en konsultation med en viss Maggie Stolt.
Hon scannade min hårbotten och påstod att jag hade goda chanser till återväxt då mina hårsäckar inte såg döda men vilande ut.
Hon rekommenderade att jag fortsatte med minoxidil, att jag började rolla min hårbotten med en dermaroller samt att jag fixade finasterid “Det är bara att sluta om du märker av några biverkningar så blir du som vanligt igen” samt att jag bokade en PRP-behandling hos dem och köpte en av deras dyra laserhjälmar.
Efter att ha läst på om kliniken och det Maggie Stolt lovade dyrt och heligt, bland annat här på forumet så valde jag att lägga konsultationen och allt som sades bakom mig.
Säljsnack och lögner.
Så nu sitter jag här, förtvivlad och överväger mina alternativ.
1. FINASTERID
Visst, jag kanske skulle kunna få finasterid utskrivet om jag kom i kontakt med min förra läkare, eller så köper jag det via internet, men sen?
I bästa fall bromsar det håravfallet och ger mig en viss återväxt utan märkbara biverkningar.
I värsta fall blir jag impotent, får bröst och urineringsproblem. Depression till följd av dessa biverkningar eller på grund av hormonell obalans.
Självmordstankarna skulle vara ett faktum snarare än ett undantag.
2. HÅRERSÄTTNING
Detta har tidigare inte varit ett alternativ för mig, men nu har jag sett hur vansinnigt bra en noggrant applicerad hårersättning från en skicklig tillverkare kan se ut så är jag inte riktigt lika skeptisk.
Det som talar emot är den höga kostnaden, svårigheter kring appliceringen samt rädslan att det kommer se ut som en uppenbar hårersättning.
Är inte så pass trygg i mig själv att jag skulle kunna vara öppen med att bära tupé.
3. RAKNING OCH MICROPIGMENTERING
Om jag skulle välja att raka mitt hår, vilket jag verkligen önskar att jag skulle trivas med så skulle man ändå se att jag är tunnhårig, så då är micropigmentering av skalpen mer eller mindre givet.
Har sett fina bilder och hört glada utlåtanden från nöjda kunder, men hur naturligt ser det egentligen ut på nära håll? Jag tänker om man har en blank skalp, ser då inte de tatuerade håren uppenbart fake ut i kontrast till den riktiga stubben?
4. HÅRTRANSPLANTATION
Alternativet som känns mest intressant just nu.
Det finns dock många frågetecken som gör mig orolig.
Jag är trettio år och har använt minoxidil i snart tre år, så jag har ingen aning om vart mitt håravfall kommer stanna. Om jag gör en transplantation inom den närmsta framtiden så är väl chansen väldigt stor att jag kommer fortsätta tappa mitt naturliga hår.
Kommer DHT-monstret även mörda mina nya transplanterade hårsäckar?
Måste jag fortsätta med minoxidil? Jag har inte läst något om patienter som kompletterat sin transplantation med andra DHT-blockerare än finas.
Läste att Dr. Koray och säkerligen många andra aktörer inom branschen gärna vill att man äter finasterid för bästa resultat, och som jag redan skrivit så känns det väldigt skrämmande.
Så… Bilder.
Det känns väldigt jobbigt att dokumentera och visa upp eländet, men ja, here goes.
Det var svårt att få en tydlig bild på kronan, men som ni ser så börjar den bli lika hopplöst tunn som fronten.
-
Raka av skiten.Jag kan rekommendera mitt program. 0 biverkningar so far. Saw Palmetto som blockar DHT (jag vet det är inte mkt men alltid något)
Du har inte funderat på att klippa dig kort? Mitt hår ser ut som skit när det är lite längre. Håller jag det kort med toppik ser det tom ganska bra ut.
Eftersom din front är lite diffus kanske något i den här stilen:
http://i45.tinypic.com/2mk1ub.jpg
Skippa färga svart också, sliter bara på håret.
Om/när jag gör en HT kommer jag fortsätta med mitt program som vanligt. Är samma rutin för mig som att borsta tänderna.
Ja…vart skall vi börja?Först vill jag bara tydligt markera att jag fattar hur det känns, på riktigt, jag fattar. Av någon anledning verkar jag ha kravlat mig upp ur den ändlösa nedåtgående spiralen som håravfall lätt kan leda till genom en rad medvetna beslut men också mantrat: In your face – hair loss!
Jag förstår att det här kan låta både ytligt och fånigt, men håret har länge varit en enorm del av min identitet
Om du vill leva ditt liv, bunden utav illusioner som den ovan, så fine..men jag vill försöka spräcka bubblan. Din identitet byggs primärt utav dina handlingar, yttre attribut är av betydligt mindre signifikans om du vill lämna ett gediget fotavtryck på den här planeten. Är däremot fåfänga och självcentrering husgudarna kan ovanstående koncept vara svårsmält.
Låter jag hård? Inget personlig…jag hade bara önskat att någon ruskade tag i mig för x antal år sedan och gav mig några lagom svidande verbala lavetter.
Nu menar jag inte att man måste acceptera allt som händer i ens liv med ett leende på läpparna. Visst kan man behandla sitt håravfall, men när det börjar gå över styr, när man väljer att limma fast sin utveckling i källaren bara för att man tappar lite hår, då måste reality-check kortet upp!
Så boosta du ditt program om du så önskar. Kör hårt och slaviskt. Kanske kan ett framtida ingrepp eller två verkligen do some magic, kanske inte, men glöm för guds skull inte bort att ångesten/oron/rädslan inte skapas i hårsäckarna utan en bit längre in. Denna “systemfel” vill du helst inte lämna obehandlat..för det kryper lätt fram senare i livet, klätt i andra färger.
Att färga håret har möjligtvis en enda liten fördel (man får den färg man önskar) men erbjuder busslaster med negativa effekter. Jag har varit i kontakt med en del personer via forumet som just uppvisar diffust håravfall och hårfärgningsmani.
NEJ! “DHT” (som endast är en av flera faktorer) kommer inte kunna dräpa resistent hår tagit från den s.k. “safe-zonen”. Däremot får man vara uppmärksam då man i sin donor kan vara diffust tunnhårig och då riskera att förflytta redan försvagat hår, alternativt hår som kommer att försvagas. Yeah, it’s a bitch, I know!
Finasterid. Gamle vän. Gamle fiende. Verkligen ett mynt med två sidor. Här måste du själv ta ett beslut, gör din research och ta ett beslut. Finasterid går alltid att få tag på via läkare..din upplevelse är inte alls ovanlig och det är skrattretande och obegripligt hur pass stora luckor det finns inom svensk sjukvård idag. Senast igår bevittnade jag personligen hur en sjuksköterska försökte tvätta rent ett öppet sår, utan handskar. 1800-talet here we come!
Om din donor ser skapligt bra ut (få den kollad) så kan en partiell HE runt kronan kombineras med ett tätt packat ingrepp i fronten. Bara en tanke. Beakta dock att när du kör superkort på sidorna kan FUE-uttag synas.
Oavsett hade jag satt igång med laser och ketokonazol…och snälla du, UT OCH LEV..låt inte ditt utseende bromsa dig. Vet du hur många allvarligt skadade människor som skulle byta mot “lite håravfall” på direkten? Vet du hur många äldre som gärna skulle bli 30 igen, helt flintskallig om så vore, för att just få vara 30 igen? Med allt det elände som varje dag blomstrar i vår värld är det förbaskat synd att ringa “utseendefel” (obs! “fel”) tillåts dränera människor på livsglädje!!!!!! Säg nej till pacificering och upptäck att livet gick precis lika bra att leva ändå. BROFIST!
Hoppas inte jag var för hård i inlägget. Vi förstår vad du går igenom!
whyatt, riktigt bra skrivet! inspirerande och sant! Tack för att du finns här och hjälper till när man behöver det som mest! Du e kung!Ojdå…Jag läste Fjunets insiktsfulla inlägg och trodde att tråden skulle dö ut med det.
Blir lite mållös av ditt inlägg, whyatt. Som alltid, you speaketh the truth.
Det känns fantastiskt och betryggande att kunna vända sig till folk med sådan insikt och erfarenhet när man befinner sig i denna situation.
Brofist!
Jag tar till mig av det ni skriver och jag vet själv att mitt största problem inte sitter på huvudet utan inuti det.
Den mentala delen, fåfängan är ju det som förde mig till forumet och även något jag kämpat med väldigt länge.
Jag tänker att det kan vara på sin plats skriva lite mer ingående om min bakgrund.
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………….
Mobbning och utanförskap har präglat större delen av min uppväxt vilket har skapat djupa fåror i min självkänsla. Mobbning på grund av mitt utseende, utanförskap på grund av mina livsval.
Efter gymnasiet började jag bli deprimerad och kort därefter diagnostiserades jag med kronisk urticaria.
Hur urticaria uttrycker sig varierar från person till person, men för mig innebar det brännande klåda och röda flammiga utslag på hela kroppen vid fysisk överansträngning, värme och framför allt stress.
Eftersom jag vid detta laget hade blivit allt mer folkskygg och isolerad började min urticaria yttra sig i sociala sammanhang då dessa orsakade stress.
Helt enkelt när jag vistades bland folk när jag inte kände mig representativ (Snygg…).
Jag kunde få attacker i kassan i mataffären eller när jag mötte folk under mina kvällspromenader.
Ibland vaknade jag mitt i natten av att jag rev mig blodig då jag drömt något som stressat upp mig eller på grund av värmen i rummet.
Läkarens rekommendation var att jag skulle försöka leva ett så lugnt liv som möjligt och knapra antihistaminer.
Antihistaminerna hjälpte en aning, men gjorde inga direkta underverk med mitt psykiska mående som präglades av självmordstankar.
Jag träffade en hel del terapeuter och kuratorer de första åren innan jag gav upp då jag kände att samtalen inte gav mig mycket mer än räkningar.
Tilläggas bör att jag inte hade några problem med håravfall under den här tiden.
Till slut så fick jag antidepressiv medicin utskrivet vilket tycktes hjälpte mot de värsta svackorna.
Jag har alltid känt en stark motvilja till droger och medicinering men under den här perioden så åt jag fyra tabletter varje morgon.
Två olika antihistaminer, antidepp och en medicin som skulle hjälpa mot min acne.
Detta kändes inget vidare för en drogmotståndare i 20årsåldern, men ja, medicinen tycktes hjälpa, så jag spelade med.
Efter några år började jag trappa ner på medicinen, både antihistaminerna och antideppen.
Min urticaria hade blivit bra mycket snällare vid det här laget och jag fick inte längre några synliga utslag, bara en irriterande klåda i hårbotten då och då.
Jag skötte nedtrappningen av antideppen utan läkarkonsultation vilket inte var den bästa idén jag haft.
Jag fick panikångestattacker och mådde riktigt jävla dåligt.
Pratade med läkare, fick ett nedtrappningsschema och lyckades till slut bli helt fri från daglig medicinering.
Jag var dock fortfarande sjukskriven på grund av min sociala fobi och den stora vändningen i mitt liv kom först 2012. Då hade jag mer eller mindre suttit på arslet och kämpat med mig själv i TIO ÅR.
Jag tog under 2011 kontakt med ett personligt ombud som jobbade med människor med psykiska funktionsnedsättningar. Min sociala fobi och depression var kanske ett gränsfall, men hur som helst så tog hon sig an mig.
Denna fantastiska människa hjälpte mig verkligen upp ur skiten.
På väldigt kort tid fick jag både en ny lägenhet samt mitt första riktiga jobb, som fotograf.
Detta kändes skitläskigt till en början, men allt eftersom veckorna gick blev jag allt mer självsäker och efter några månader var jag som en helt ny människa. I jobbet var jag tvungen att träffa människor och vara utåtriktad vilket var precis vad jag behövde. Att gå emot mina tvång och omfamna det som tidigare skrämt mig.
MEN… Precis när mitt liv tagit denna positiva vändning så konstaterade min läkare att jag börjat bli tunnhårig.
Jag började ganska omgående med Minoxidil och några månader senare köpte jag en liter Revita shampoo.
Till en början så störde det mig inte allt för mycket utan jag körde på med min gamla vanliga frisyr med luggen över ansiktet vilket dolde den glesa fronten, men tiden går och nu har situationen blivit så pass allvarlig att jag sitter här och skriver.
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………….
Det jag vill säga med att rabbla upp min historia är att jag är fullt medveten om att jag fäster för stor vikt vid mitt hår, jag har bara lite svårt att rycka på axlarna och gå vidare.
Jag mår över lag ganska bra nu för tiden, men håravfallet väger tyvärr väldigt tungt.
Hur som helst så är det efter nästan sex månaders väntan snart dags för mig att träffa en kurator för att tala ut om min utseenderelaterade ångest. Jag tänkte att jag skulle ge vuxenpsykiatrin en ny chans.
På tisdag ringer min läkare för att prata om Finasterid och idag ska jag maila bilder till fyra olika transplantationskliniker för att höra vad de tror om min situation.
Jag schamponerar redan med Revita, men ni kanske skulle rekommendera en annan källa till ketokonazol?
Laser lät fantastiskt efter mitt samtal med Nortic Hair, men tanken att ägna 30 minuter till en hjälm varje dag känns inte så lockande när man inte är speciellt övertygad av resultaten.
Jag har förvisso inte läst på allt för mycket om laser och dess effekter.
Tack för alla synpunkter.
För att citera donken, kung!
Vi har alla valt att förföras av fåfängan, men dess kedjor går att bryta!Det är min personliga åsikt att grundskolan är ett enda stort bortkastande av mycket värdefull tid. Visserligen uppsnappas en del kunskaper och ett och annat vänskapsband knyts, men drar man av för all tid som spenderas på helt ovettiga saker samt allt det psykiska lidande många utsätts barn utsätts för..så är det hela minst sagt förspilld.
Pratade med läkare, fick ett nedtrappningsschema och lyckades till slut bli helt fri från daglig medicinering.
Hatten av, fan vad bra jobbat av dig!!
På väldigt kort tid fick jag både en ny lägenhet samt mitt första riktiga jobb, som fotograf.
Och där kom belöningen.
MEN… Precis när mitt liv tagit denna positiva vändning så konstaterade min läkare att jag börjat bli tunnhårig.
Du har kommit en lång väg och kämpat ner demoner betydligt större än den kallad “håravfall”…kom ihåg det!
Jag skulle vilja be samtliga läsare att ägna 15 minuter åt 12,5 minuter åt följande klipp:
På tisdag ringer min läkare för att prata om Finasterid och idag ska jag maila bilder till fyra olika transplantationskliniker för att höra vad de tror om min situation.
Fair enough..om det är finasterid du känner harmoniserar med din kropp så är det finasterid som gäller.
Jag schamponerar redan med Revita, men ni kanske skulle rekommendera en annan källa till ketokonazol?
Njae..alltså vill man komma billigare undan så finns det generiska version av keto på typ apoteket, men de innehåller ju då inte resten av godsakerna som finns i Revita.
Laser lät fantastiskt
Efter att skapligt researchat området är jag personligen övertygad om att hårlaser hjälper, men det gäller att få det varannan dag, i rätt mängd. Lättast görs det med en laserhjälm. Vi känner sedan gammalt till OMG och Lazerfish, men nykomlingen Gestur har redan hunnit leverera en hel del hjälmar och de är, av egen erfarenhet, välbyggda prestandamonster!
Tack igen för dina synpunkter och din praise Whyatt.Nästa torsdag är det dags för KBT.
Jag vet att jag verkligen kommer få utmana mig själv och gå emot en hel del tvång gällande min skeva självbild vilket känns riktigt läskigt, men spännande!
Nu är det fan dags att ge självkänslan en pungspark.
Jag håller för övrigt fullständigt med dig angående grundskolan.
Att läsa och höra om Sam Berns historia sätter verkligen perspektiv på tillvaron och ens egna problem. Gossen var klok!
Blev uppriktigt ledsen när jag hörde att han gått ur tiden.
In other news…
Samtalet med min gamla familjeläkare gick väl.
Han var skeptisk men lyssnade på mina argument och jag tycktes vinna på att jag var så pass påläst och medveten om eventuella biverkningar samt att jag har avsikten att börja försiktigt.
Inför detta hormonäventyr har jag tänkt att jag ska notera hur det står till med kroppen innan jag börjar medicinera för att säkrare kunna fastställa eventuella biverkningar.
Libido, humör, storlek på bröstvårtor osv (Ja, jag kommer utsätta mina man-nipples för ett skjutmått vilket känns skapligt komiskt
)Kan tänka mig att det kommer bli svårt att ha is i magen när testiklarna börjar värka och om aggressiv shedding sätter klorna i mig.
För att inte tala om nocebo…
På apoteket fick jag kika på de olika varianterna de hade i lager.
Jag valde Finasterid Teva då jag tänkte att de kapselformade tabletterna borde vara lättare att dela.
Jag tänkte att jag skulle försöka dosera så att jag får i mig ca 0.625mg dagligen.
Har inte provat skära ännu men jag skulle tro att det blir svårt att dosera mindre än så.
Läskigt detta men jag känner att jag vill ge det en chans.
Risken finns ju faktiskt att jag förskonas från manboobs, rådepp och asexualitet och faktiskt får goda resultat av medicinen. Jag räknar inte med det, men jag hoppas!
Spännande tider!
Lycka till Fandreas. Dock kanske 0.625 mg är lite väl mycket att starta med? 0.5 eller 0.25 mg har också visat sig ge nästan lika bra effekt. Lyssna dock inte för mycket på mig då jag är partisk eftersom jag tar 0.25 mg.Ett tips är faktiskt att raka av håret när du börjar på finasteriden. Kan ur egen synvinkel säga att det fick mig att fokusera mindre på håravfallet under en period. Jag minns fortfarande känslan av när jag hade hämtat ut tabletterna börjat ta dem och rakade av håret. Sen när jag lät håret växa ut igen efter ett halvår hade det dessutom ändrats till det bättre. Dina hårsäckar får dessutom en chans att vila sig från såväl hårfärgning som stylingprodukter. Har själv dålig erfarenhet av hur vanlig hårfärg kan orsaka rejäl shedding på hela huvudet. Det finns dock några tillverkare av hårfärg som gör produkter som enligt min erfarenhet är snällare mot håret. Kör själv på finasterid teva nu och de är enligt min erfarenhet bland de bästa att dela!Tack för era inlägg Björn och Mansbjörngrisen.Har ni märkt av några biverkningar?
Dags för en liten men för mig själv en kolosalt stor uppdatering.
Först och främst. Jag hade inte testiklarna till att börja med Finasterid. Den krångliga delningen och rädslan för biverkningarna väger fortfarande tyngre.
För det andra… Jag fick nog idag.
Jag övervägde länge att gå till frisören och fråga om de kunde klippa håret kortare så att det inte såg lika tunt ut men jag kände att det inte skulle vara en speciellt långsiktig lösning utan bara ännu en flykt från verkligheten.
Så nu är jag
helt
jävla
kalrakad.
Jag började med att trimma ner till 3-2 mm men då såg man verkligen hur pass tunt håret faktiskt blivit. Ordet “farbror” dök upp i huvudet vilket inte kändes något vidare, så jag bytte till rakhuvudet på hårklipparen och körde på hudnära.
Det känns verkligen helt bisarrt. Jag har haft långt hår i nästan hela mitt liv och nu finns där inte ett enda strå. Jag är osäker på vad jag ska tycka. Jag pendlar lite mellan panik och acceptans. På något vis är det skönt, det är så definitivt, men jag måste naturligtvis säga att jag föredrar hur jag såg ut med hår, även om det var bra tunt och stripigt.
Det första jag gjorde när huvudet var rent var att plocka upp den stora högen med långt svart hår och placera den på huvudet som en överkörd kråka.
Det är nog det närmaste jag kommer komma hårersättning
Hur fan ska jag kunna vänja mig vid detta?
Jag trivs numera ganska bra i huvudbonad vilket är en ganska skön fallskärm, men jag hoppas att jag jag börjar trivas med mitt blottade huvudsvål snarast möjligt.
Jag känner mig allt mer säker på att en transplantation är rätt för mig, men som med finasterid står det en hel del rädslor och tvivel i vägen.
Bra val! Du måste ge din nya look tid att smälta in. Nej, det är egentligen inget frivilligt frisyrval, men under omständigheterna har du gjort ett klokt val och vem vet vad framtiden har att erbjuda i hårväg? Upp med hakan!En milstolpe nås när man en vacker dag och för ett kort ögonblick upplever sann lycka och samtidigt kommer på sig själv med att man vare sig medvetet eller omedvetet tänkt på sitt håravfall. Insikten som då landar (och blir ett med den redan inneboende logiken på samma tema) blir något i stil med “jag kan må precis lika bra med hår, som utan”.
Kom ihåg första gången jag körde hyvel på skallen, det var också befriande minns jag.Flera år senare när jag sparade ut håret igen, hade jag mindre hår än innan jag började raka skallen. På något sätt så kändes det mer ok då, men jag gick ändå vidare och gjorde min FUE då jag ville ha en förändring. Att bli vän med sitt håravfall gör mycket för själen, men det betyder inte att man måste acceptera att det alltid ska vara så.
Two thumbs up, för ditt beslut Fandreas!
Jag gick igenom precis samma sak i början på Oktober. Efter att jag hade rakat skallen, så såg man verkligen hur långt gånget det var.Det var väldigt ovant i början, och jag gillade det inte alls. Försökte att intala mig själv att det var helt okej.
Sedan åkte kepsen och mössan på, en klassisk dålig grej…
Jag tänkte att jag skulle spara ut det igen.
Det gick två månader och det kändes ganska hopplöst, och efter den tiden såg det knappast bättre ut, med tjockt hår på sidorna och det tunna glesa där uppe.
Det blev dags för julfest på jobbet, och jag insåg att jag inte kunde gå dit i keps eller mössa. Alla kollegor var sjukt nyfikna på vad det var jag dolde där bakom.
Så jag rakade av mig håret på nytt. Denna gången däremot så kändes det riktigt bra! Jag hade blivit van och gick nu från något som såg riktigt dumt ut, till att bli snyggare.
Jag gick på festen utan något på huvudet. Många kom fram och kommenterade att det var sjukt ovant att se mig sån, och visst det var jobbigt, men det var samtidigt gott att få det ur vägen.
Jag vill spara ut en “sista” gång ändå. Bara för att se om det går alls. Men annars så är det bara “fuck it” . Detta är helt klart en grej man förstorar för sig själv, men det är jobbigt.
Jag tänkte också alltid göra en HT tillslut, men känner nu att jag orkar inte med den skiten. Dessutom räcker det aldrig med en, och de kostar väldigt mycket mer än det är värt i slutändan. Är mer inne på att köra micropigmentering, då jag tycker att det ser riktigt bra ut.
Men så länge det är lite kvar där uppe, så kan det vara riktigt snyggt ändå. Men det jag ville ha sagt är att du vänjer dig!
Jag tror till och med att om jag hade haft full hårväxt nu, så hade jag faktiskt nästan kört på rakat. Allt jag skulle vilja ha är en tydligare hårlinje där framme dock
Jag har också haft stora problem med social fobi. Under många år var jag verkligen hård mot mig själv. Så flyttade jag till en ny stad, kom in på en fin utbildning, började umgås, skaffade flickvän. Och just då slog håravfallet till. Det krossade mig. Jag var bara 20 år. Som gothare har mitt långa, tjocka hår alltid varit en av få saker jag älskar med mig själv. En stor del av min identitet.Livet är fruktansvärt orättvist. Jag kämpade hårt under många år. Jag lyckades ta mig ut min depression. Och den enda belöning jag fick av livet var håravfall. Livet hånskrattade åt mig. Varför ska just jag behöva bli flint, frågade jag mig själv. Lyckligtvis började jag medicinera tidigt men det är bara en tidsfråga innan det fortsätter krypa upp.
Men livet vill bara en enda sak: sparka undan benen på oss människor. Det vill göra oss till våra värsta fiender. Man kan inte kriga både mot livet och mot sig själv. För då förlorar man. Man kan bara vinna på ett sätt: genom att bli sin egen stridskämpe och sin egen vän. Man måste alltid vara beredd att försvara sig själv när livet försöker pissa en i ansiktet. Vem fan ska annars göra det liksom? Förr eller senare måste alla ta parti för sig själva och slåss.
Jag beundrar att du vågade raka av ditt hår. Starkt gjort. Fortsätt kampen och ge inte upp. Det verkar som att du har börjat få ordning på din situation efter många mörka år. Som jag ser det har vi människor egentligen bara två alternativ. Antingen styr livet oss, eller så styr vi livet.
Fandreas wrote: Tack för era inlägg Björn och Mansbjörngrisen.
Har ni märkt av några biverkningar?
Nej, jag har inte märkt några biverkningar och har tagit finas sedan juni -06. Har samma libido (dvs bra) fortfarande och ska jag vara ärlig så klagar min sambo ibland.
Jag hänge dock inte på en massa forum och läste skräckhistorier när jag började, vet inte om det kan ha hjälpt. Kände dock till att det fanns en liten risk för biverkningar i form av erektil dysfunktion. Som sagt för min del har det hittills känts som rätt val då jag inte haft så stor oro över att tappa håret som jag hade innan och mår psykiskt otroligt mycket bättre idag.Jag minns också en viss befriande känsla av att raka av håret då jag gjorde det.
Det är ju DITT beslut Fandreas hur du ska hantera DITT håravfall. Jag vill dock ge en motbild till alla de skräckhistorier som skrivs om finas, säger inte att dessa på något sätt är obefogade, men vill ändå säga att för mig har finas bara varit en positiv upplevelse och jag tror inte jag befunnit mig där jag gör idag i livet utan finas då tanken på att tappa håret gjorde mig otroligt nedstämd. Ska dock säga att jag hade börjat acceptera tanken på att vara tunnhårig då jag rakade av mig håret men kunde inte släppa det helt och var lättad då håret växte ut i betydligt bättre kvalité. Dock gav jag inte heller upp där eftersom jag helt enkelt är jävligt fåfäng utan började efter ett par år även använda lera, laser, dermaroller etc, vilket har förbättrat hårkvalitén ytterligare. Idag är hårkvalitén ganska nära som den var i sena tonåren fast med vikar/moget hårfäste vilket är helt OK för mig!
Som sagt när jag läser igenom ovanstående kan det ju kännas som värsta säljargumentet för finas men det är absolut inte min mening!
- You must be logged in to reply to this topic.